Simhallsbesöket

Simhallsbesöket med den medföljande 2,5-årige sonen blev ungefär som befarat. No more, säger jag bara... I ungefär 5 minuter satt han stilla brevid mig på långbänken med smörgås och Festis. Då var han i betraktandestadiet. Sen var det slut med det stadiet.... Han går liksom inte att hålla fast eftersom han börjar slingra sig och skrika, så man måste släppa honom lite ibland (och gå som en hök bakom när vi pratar simhall). Han gick med flit nära bassängkanten och duttade foten på den och kollade in min reaktion. Det gjorde han naturligtvis direkt efter att jag sagt till honom att han inte fick gå nära kanten för han kan ramla i (han om någon skulle verkligen kunna göra det!). Sen kröp han in under långbänkarna där folk satt. Sen sprang han runt, runt och halkade naturligtvis så byxor och tröja blev blöta. Det var väldigt långa och jobbiga 35 min... I omklädningsrummet efteråt sprang han omkring som en galning och smet ut genom dörren en gång. Han passar på när jag måste hjälpa dottern med duschning och sånt....

Det låter som han är ouppfostrad och får göra som han vill, men så är det verkligen inte. Men han är väldigt speciell, han har alltid varit så här utforskande och orädd. Han är inte ett dugg rädd för att jag ska försvinna eller så. Till det hör att han har ett rätt jobbigt humör, han kan bli väldigt arg. När han var mindre hade han affektanfall då och då, men de har försvunnit nu. Affektanfall är vanligt hos barn som är väldigt viljestarka, vilket han är... Men han är natruligtvis också världens mysigaste och gosigaste och snällaste! Men jag hoppas att han kan bli lite mindre vild snart...