Glasstjat.

Hämtade 5-åringen på dagis idag kl 14. Ungefär vid den tiden börjar mellanmålet och jag ser till att hämta innan de påbörjar det. Idag var jag inte så välkommen av 5-åringen, de skulle äta GLASS till mellis.

Jag sa: "Men om jag vetat det imorse kunde jag hämtat dig senare, nu är det så att jag tänker inte vänta 30 min på att ni ska bli färdiga (med en febrig ledsen 1,5-åring i vagnen). Därför så går vi hem nu. Tyvärr har jag inga pengar med mig heller så jag kan inte köpa en glass till dig. Och vi har ju ingen glass hemma heller. Tråkigt men så är det. Vi gör en smörgås hemma till mellis. "

Tror ni det jag sa på något sätt togs in av 5-åringen....? näääe...just det....HELA vägen hem upprepades samma ordyttring: Men jag vill ha glass! Jag sa samma sak igen fast på lite olika sätt (pedagogiskt tror jag) vänligt. Ingen respons....bara fortsatt "Men jag vill ha glass!" Varpå hon började köra på mig med sin cykel (hon ledde den uppför en backe)....."flytta på dig, du går ivägen".....trots, trots, trots.....när vi var nästan hemma hade det eskalerat till gråtande "Men jag vill ha glass!"

Nu pallade jag inte mer (jag har redan sömnbrist, huvudvärk och förkylning på gång så mitt tålamod är av den lägre gränsen). Till slut sa jag för att få slut på tjatet "Men vi kan väl göra chokladpudding istället?, det har vi hemma." Det gick hem iallafall. På typ 1 nanosekund förvandlades den trotsiga 5-åringen till en vänlig glad liten tjej. Hon vet hur mamma ska tas...
I ett normaltillstånd hade jag inte gett efter så här...men, men...

Iallafall....när chokladpuddingen skulle göras (efter smörgås) hällde jag i pulvret i skålen, men fy 17 vad det dammade, jag fick in chokladpuddingsdamm i munnen, näsan, lungorna. Jag rekommenderar ingen att inhalera chokladpuddingspulver.....blääää.....det var nästan så det hade varit värt att stanna kvar på dagis en halvtimme och låtit henne få den där glassen.